Det öppnade äktenskapsbegreppet

Följande inlägg är främst en kommentar på Christer Hugo/Kristen Opinion Zwingli eller Luther och där ett svar till den första kommentaren.

Vi ägnade ganska mycket kraft åt homosexualiteten under kanske främst 1980 och -90-talen, och kom väl fram till att homosexuell samlevnad kan vara värdefull och att sådana par kan välsignas (välsignelsebegreppet analyserades dock knappast alls), däremot menade många av oss att det inte är ett äktenskap, som enligt biblisk lära ska uppfylla de tre kriterierna: ”en man och en kvinna, tills döden skiljer dem åt”, där just man och kvinna är det mest grundläggande, som, till skillnad från de båda andra, skriften inte känner några undantag ifrån. När staten omdefinierade äktenskapet 2009, så följde kyrkomötet med, och omdefinierade det kristna äktenskapsbegreppet, utan att det fanns någon gedigen reflexion bakom. De enda försöken jag känner till är de som bl.a kommer till uttryck i handboksarbetena (både nuvarande och det som lades fram 2001) att inte ”äktenskapet” i sig med dess barnalstrande och sammhällsbyggande, utan endast ”kärleken” skulle anses vara Guds gåva och ”instiftelse”. Detta är emellertid något synnerligen omvälvande, och som fördunklar – kanske t.o.m förnekar delar av den kristna skapelsetron i gnostisk riktning.

När välsignelsen av homosexuella par 2005(?) knöts till en uppenbart tillfällig lagstiftning, var det tydligt för åtminstone en del av oss att SvK, aldrig skulle klara att hålla fast vid att äktenskapet är en gåva välsignat genom själva skapelsen, men därför också hör lagen till, medan en välsignelse av homosexuella par bör vara möjligt tack vare Kristi fullkomliga försoning.

Ett gift i detta har nog också varit fokuseringen vid ”rättvisa” och ”likabehandling”, vilket är den världsliga maktens högsta princip, men inte kyrkans, där själva livsluften istället är att Guds allt förödande rättvisa är bortskaffad och att vi syndare får leva och glädjas i Jesus, fastän vi förstår att i inte är värda annat än död och pina om Guds rättvisa skulle få råda.

Det kloka hade varit att kyrkan avsagt sig vigselrätten, och på det sättet sluppit en del av problemet med att sammanblanda lag och evangelium i kyrkans ordning och praxis. Den sammanblandningen är nämligen ett av den evangeliska reformationens huvudsyften att undanröja, och därmed ingen liten sak!

Så ”öppnandet av äktenskapet för homosexuella par”, låter som en liten gest av god vilja, men kan vara ett grundskott mot hela kyrkoläran, då den för det första förnekar den barnalstrande gemenskapen mellan man och kvinna såsom en Guds goda instiftelse, eftersom framflytandet av den i vigselordning o.d blir diskriminerande. För det andra sammanblandas lagen med dess rättvisa och ordningar som hör skapelse och samhälle till, med evangeliets saliga orättvisa som ger oförtjänt livsglädje och livsrum åt alla ovärdiga för Jesu skull!

Annonser
Publicerat i äktenskap, evangelium, kyrkoliv | Lämna en kommentar

Falsk lära och utförsäkrade

Via kyrksyster, såg jag Maria Ludvigssons kritik mot diakonernas upprop om de sjukförsäkrade. En hel del politiskt rosafärgat flum bland kyrkliga företrädare på högre nivå, kan förvisso göra den mentala reaktionen mot vad som förefaller vara kyrkliga vänsterpolitiska utspel begriplig. Men hon har fel. Som kristen och som kyrka har vi ingen särskild kunskap om hur politik ska bedrivas, men måste alltid beröras av enskilda människor. Sådant är evangeliets tydliga mönster. Jesus ger inga program för att förbättra välfärden eller säkra rikets gränser. Men han, Guds Son och hela världens herre och frälsare, stannar upp hos någon stackare vid vägkanten. Botar, förlåter synder.

Och så ska det vara med hans lärjungar också. Visst kan några växlares bord ibland behöva stötas omkull. Som markering när det heliga blir skymt bakom ekonomiska kalkyler. Men oftast är det människor av kött och blod det handlar. Vad ni har gjort mot dessa mina minsta, som är mina bröder och systrar. Frälsningsekonomin handlar inte om pengar, och omsorgen om sin nästa är inte en politisk fråga, utan ett krav på envar.

Men för att man är kristen behöver man inte vara okunnig. När man sitter med en medmänniska, som inte ser någon utväg, när det inte finns pengar till det nödvändigaste. Eller med en annan som flytt från en livsfarlig situation, med den svenska myndighetens slarvigt och likgiltigt klipp-och-klistrade defacto-dödsdomen på bordet. Och det inte är första gången. Och när man vet hur många andra som också suttit vid dessa tröstlösa bord, så många gånger. Då är det uppenbart att det också är systemfel. Orättfärdigheten måste stoppas. Och de är en skyldighet för alla som har makten att göra det. Hur det ska gå till får andra tänka ut, men alla politiska idéer prövas mot dem som far illa. Vad har du gjort mot dessa mina minsta? På domens dag finns bara enskilda fall och ingen kommer undan. Jesus är angelägen också om den som faller utanför ”tre standardavvikelser”. Detta ska sägas av kyrkan. Känner sig någon då exkluderad, därför att hon bryr sig mer om sina politiska idéer än om dem som far illa, är det hennes ensak. Om det går bra för ”Sverige” utifrån mer eller mindre godtyckligt valda ekonomiska parametrar, är i Jesu perspektiv fullständigt egalt, liksom medelinkomstutveckling och skattesatser, men den som offras för dessa sakers skull är aldrig egal.

Maria Ludvigsson sammanfattar det kristna budskapet så här:

Vi vänder oss till kyrkan för att där få höra det som inte sägs någon annanstans: att Du är av Gud och underbar.

Detta är ingen kristen lära, och den för henne vilse. Skapad av Gud, till Guds avbild – ja. Men med allt förspillt. En syndare som är inkrökt i sig själv, och förlorad, avskuren från livet och verkligheten, är vad hon och vi alla är. Fångad i sin egen inbilskhets bubbla. Inte mycket underbart med det. Det underbara är att Jesus vill stanna och ta också sådana som mig och Maria Ludvigsson vid handen och resa oss upp, när vi insett att vi alls inte älskar Gud och hans vilja med oss särskilt mycket (snarare fruktar den), och inte vår nästa som oss själva – (nä långt ifrån, skulle den där vara min nästa, pyttsan). När vi faktiskt anar och inser att vi är skyldiga till mer ont än vi själva förstår. När vi inser att det också är vårt fel att världen är så kall, ond och gudlös som den är. Att den alls inte vore bättre om alla vore som jag, utan säkert sämre. Den förfärliga insikten om att min rätta hemvist faktiskt är den eviga soptippen – helvetet kallad på kyrkligt mål. När den insikten drabbar en människa, först då kan medkänslan få något slags fäste.

Den insikten ska kyrkan ge. Men inte bara den förstås. Ännu mer den andra: Att för att återvinna alla oss sopor gjorde Gud allt, och lät sig själv i mänsklig gestalt behandlas som sopa, för att kunna resa oss upp. Förlåta och upprätta. Allt var förlorat, men allt har han givit igen!

Med den dubbla insikten växande i sig blir likgiltigheten för sin nästa i nöd allt mer omöjlig. Det går inte att komma undan hans vädjande blick. Utan honom är jag ju bara en sopa.

Men så brutalt behöver ju inte den med falsk lära fullproppade människan tänka: Hon som i sitt uppblåsta ego tror sig vara av Gud och underbar. Hon kan vara sig själv nog och klarar sig med sin andliga puderspegel. Den olyckliga är väl lat, klantig eller obegåvad. Får ta ansvar för sig själv. En annan har ju inte fått något gratis!

Ack, ve dig ömkansvärde Narkissos. Förfalskad kristendom är en förfärlig sak. Den gör världen gudlös och kall. Ty den som får litet förlåtet visar liten kärlek (Luk 7:47).

_________________________

Lilly Sofia Jönsson, fjärde väggen skriver vasst men tänkvärt som vanligt, och sätter obarmhärtigt fingret på oss kyrkoanställda, som är så socialiserade i den svenskkyrkliga fegiskulturen att alltid undvika att säga sådant som kan göra någon med tillgång till medierna upprörd eller ledsen. Och Jesus skriver ju inga ledarstick.

Publicerat i diakoni, evangelium, kristen samhällssyn | 3 kommentarer

fritt från…

Det brukar raljeras över att vi påstås tänka att det är alkoholhalt eller glutenhalt som avgör Kristi närvaro i Herrens Heliga Nattvard. Det är billig retorik. Det handlar förstås inte om förekomsten av det ena eller andra molekylslaget, än mindre om halterna. Snarare handlar det om att hålla fast vid det konkreta och materiella. Det är inte vår uppgift att mildra ”de negativa effekterna” av Guds ofattbara val att bli kött, materia, människa, bröd och vin, för att så möta oss människor. Inte som ande utan som materia, och därmed på ett sätt som inte blir lika för alla.

Brödet av bakade, malda och sammanknådade vetekorn är i sig en bild för något viktigt, och som finns med, djupt i vår kristna tradition. Vi ser det i SvPs71 (Som spridda sädeskornen/ från när och fjärran fält/ församlats och i brödet/ till ett har sammansmällt,/ så må din kyrka samlas,/ o Gud, från världen vid/ och vi till ett förenas i himmelrikets frid.), eller också en psalm som 204 (Kornet har sin vila), där Kristus liknas vid vetekornet som läggs i jorden (jfr 1 Kor 15). Det finns ett sammanhang, som går förlorat om vetekornen byts ut mot ”glutenfri mjölmix med följande innehåll: potatisstärkelse, majsmjöl, majsstärkelse, rismjöl och förtjockningsmedel guarkärnmjöl”. Det blir svårt att dikta om eller predika över. Liksom med så kallat ”inklusivt språk”, måste man för att kunna inkludera alla, höja abstraktionsnivån. Bröd är inte längre format av åkrarnas säd, utan en mix av processade råvaror. Orden får inte ”bli kött” eftersom köttet är begränsat och begränsande. Ord som ”man, kvinna, far, mor, bror, syster” är ord som sägs utesluta, och som därför anses böra undvikas när man talar om Gud och det som hör Gud till, av dem som vill vara noga med att ingen ska stängas ute. Och nu blir vi tvungna att definiera bröd som något abstrakt, något vars ursprung vi inte omedelbart kan föreställa oss. Hör jag någon tala om vetekorn, kan jag se – ehuru snart november – ett vajande sädesfält för mina inre ögon, en dammande skördetröska kanske, en åker med grönskande höstsådd i april. Jag associerar till såningsman och lieman och han som sållar säden med kastskoveln i handen även om dessa brukningsmetoder är bortlagda just här och nu. Jag vet hur det känns att rulla ett ax mellan mina händer, och hur det smakar när man tuggar kornen. Ja visst, andra människor får andra bilder, men många får någon slags bilder av åkrarnas säd. Dessa bilder kan – också – flimra förbi när prästen lyfter brödet, eller jag med darrande händer och läppar tar emot Kristi kropp för mig utgiven. Det är en aspekt. Kristus möter oss i det synnerligen konkreta. Men majsstärkelse och guarkärnmjöl? Jovisst kan jag läsa på, och förstå vad det är, men bara teoretiskt. På Wikipedia finns en bild av hur växten ser ut, och ur dess frön kan man alltså utvinna det aktuella förtjockningsmedlet. Vill någon pryda kyrkorummet med veteax och symboliska redskap för dess odling och beredning: en skära, en slaga, en kastskovel, en kvarnsten, så skulle det knappast vara anstötligt – det kunde t.o.m bli uppbyggligt! Men en maskin för framställning av guarkärnmjöl eller majsstärkelse? Eller ett rivjärn på altaret, ett sådant också jag själv sargat fingrarna då jag som barn rev potatis som vi – i pedagogiskt syfte – tvättade fram potatismjöl ur. Vem skulle bli uppbyggd av det. Inte jag, tror jag. Att baka oblater av ersättningsmedel medför en alienation i förhållande till brödets ursprung. Det blir en ”livsmedelsprodukt” snarare än liv och bröd. (I vissa fall kanske det bästa möjliga – pastorala undantag kan behövas, men kan och ska inte göras till något generellt).

Nej det är säkert bäst att stänga sinnena när bara ”rödlockiga” oblataskar öppnas, bli bara from och tänka på den uppståndne, som tronar i ett ljus bortom allt jordiskt och lågt, när nattvardsbrödet tas emot! – Fast varför i så fall ta emot nattvardsbrödet, detta kroppsliga och låga alls i så fall? Det andliga är rent, och skapar inga allergier och inga alkoholrelaterade demoner! Är det inte i själva verket just själva inkarnationskonceptet som är problemet? Opraktiskt och onödigt!? Framför allt är det ju exkluderande. Anden allena kan till syvende og sisdt inkludera alla! (Ojdå, så får vi nog inte resonera, för då blir brödfrågan en bekännelsefråga, och de som driver glutenfrilinjen antikristliga. Och då blir det förstås alldeles för jobbigt i vår välvilliga kyrka…)

Ironiskt nog är det nog numer så att den som är överkänslig mot baljväxter, soja t.ex, bör vara lite försiktig med nattvarden, och särskilt försäkra sig om att få en guar-fri oblat (om de inte ändrat nyligen så står dock inte vad den glutenfria mjölmixen består av på paketet från Ersta, utan man hänvisas till en internetsida – och då det väl saknas uppkoppling i de flesta sakristior, är det inte säkert att prästen kan ge besked om vad oblaten egentligen innehåller sådär strax före mässan). Serveras sedan kyrkkaffe, finns för övrigt sällan varken glutenfritt eller mjölkfritt alternativ, om man inte möjligen hittar någon dammig gammal kaka åt den som frågar. Men vatten finns i kranen, så varsågod att känna sig välkommen i vår varma gemenskap!

Vinet sedan. I svenskt språkbruk åtminstone, hör till definitionen att det är jäst, men inte nödvändigtvis av just druvsaft. Nu har ju druvsaft den egenskapen att den spontanjäser, om man inte processar den. För att kunna hantera ojäst druvsaft måste den avdödas, lämpligen genom pastörisering. Men då är det inte vin (enligt allmänt språkbruk). Ofta processar man sedan denna juice till koncentrat, som saluförs utspätt eller outspätt. I Svenska kyrkan diskuterades för några hundra år sedan om man inte kunde använda vin av inhemska frukter och bär, men detta avvisades bestämt. Det var inte i enlighet med Kristi instiftelse. Att då nu använda något som inte ens kan kallas vin med normal svensk terminologi, utan fodrar kunskaper i det särskilda nykyrkspråket, kräver åter igen att man abstraherar och förandligar begreppen, på ett sätt som knappast är förenligt med sakramentets ”materiella, köttsliga intention”.

Man skulle möjligen, möjligen, kunna tänka sig att färskpressa vindruvor före gudstjänsten. Denna druvsaft kommer nämligen att börja jäsa omedelbart, men har, när den används någon timma senare, inte fått sådan alkoholhalt att den är av betydelse (kanske?). Men jag skulle vilja se den kyrkvaktmästare eller kyrkvärd som skulle jubla över denna sulliga syssla på söndagsmorgonen. Och hur man hanterar att det bara blir mässa om den lokala affären kunde få fram vindruvor, vet jag inte heller. På landet har vi sällan några dignande fruktdiskar i butikerna. Det skulle nog inte bli mässa så ofta, är jag rädd… Och räkna med att ”livsmedelshygienen” vid en sådan hantering, om den skulle bli utbredd, är nästa sak att motionera om på kyrkomötet. Vem vet vilka andra organismer som frodas på de druvornas skal?

Och här är det igen värt att tänka på ”kyrkkaffet” och andra församlingsarrangemang. Händer det månne att lättöl serveras i församlingshemmet? Händer det att jäsdegar hanteras? Kanske t.o.m barn får smaka på degen till lussebullarna? Hur mycket alkohol utsätter man dem för då, i jämförelse med det som är i den droppe vin som fuktat hörnet av oblaten? Eller handspriten, vars ångor fyller det lilla rummet med sin doft? Och detta för att nu inte tala om de kurser och personaldagar där vin – om än betalt av var och en – är en självklarhet. Där de egna stiftsgårdarna ibland väljs bort för att de är alkoholfria. Där alkoholfri policy vid uthyrning av församlingshem ifrågasätts eller har avskaffats, eftersom det anses omöjliggöra att lokalerna används för bröllopsfester och andra festliga arrangemang – som inte anses tänkbara utan alkohol…

Slutsatsen måste väl vara att nattvarden anser vi oss kunna göra hur vi vill med, men stå upp mot den alkoholdrypande kultur de flesta av våra församlingsbor och vi själva är en del av, och som verkligen orsakar alkoholproblemen, det kan och vågar vi inte. För då riskerar vi att uppfattas som tråkiga moralister och utestängande. Och tårtor och kakor måste självklart vara bakade med mjöl, smör och grädde. Annars är det ju ingen som vill komma. Vi är ju ändå en livsbejakande kyrka!

En del kallar sådant för hyckleri, men jag antar att det inte är ett ord som får användas om medkristna och och de idel välmenande prussiluskor som befolkar alla vrår i vår fina kyrka. (Ibland är jag också själv en av dem…)

Saken diskuteras av många i dessa dagar, bl.a: Dagen, Kyrkliga betraktelser, Fjärde väggen, Dagblogg. Storasyster i Vassen har ytterligare några länkar.

Publicerat i Folkkyrka, Herrens Heliga Nattvard, kyrkoliv, satir | 3 kommentarer

Semper reformandum

Nödvändigheten av ständig reformation är ett uttryck som återkommer i den svenskkyrkliga retoriken. Det knyter tillbaka på den lutherska reformationen, men tolkas numer på ett från denna väsensskilt sätt. I modern politisk vokabulär betyder ju ”reform” undefär det samma som ”förbättring”, ”förändring i ‘positiv’ riktning”. Och denna betydelse har smittat av sig till det kyrkliga.

Men ”reformation” ska i ett kristet sammanhang inte handla om något annat än återvändandet till sanningen. Semper reformandum, handlar om att vi ständigt behöver återupprätta det som Gud givit oss genom Kristus, och uppenbarat genom den heliga skrift, och som fäderna har vittnat om. Till vår mänskliga natur hör ju att vi ständigt förlorar blicken för det givna, och sakta glider bort från vår Herres befallningar. Den ständiga reformationen är alltså samfundets motsvarighet till den dagliga omvändelse varje kristen människa är kallad till. En del säger att den helige ande leder dem genom demokratiska beslut till nya insikter. Den tanken är bara en ny form av det gamla svärmeriet, som Luther och de andra med rätta fördömde.

Att under bön och läsning fråga hur vi kan komma tillbaka till Kristi ord och vilja med oss. Vad av våra påhitt som lett fel, och hur vi kommer rätt igen. Hur vi hittar åter till den frimodiga, goda kampen. Om detta är vad det handlar – eller borde handla.

Också ”kyrkomötet” som just nu pågår i Uppsala.

Kyrie eleison

Publicerat i Kyrie eleison, kyrkoliv | Lämna en kommentar

Ordning och dogm

I en kommentardiskussion på Dagblogg (den syns i skrivande stund ännu ej där), berörde jag skillnaden mellan ordning och dogm med anledning av kontrollbehovet av att präster ”tänker rätt” om kvinnor som präster. Det står (nästan) för sig själv (tror jag), så jag publicerar det här också…

Nja, för att kunna försvara ordningen med kvinnor som präster, är förutsättningen att det *inte* är en lärofråga. Hävdar man att kvinnors prästvigning är en lärofråga måste man antingen avvisa den (det är om just detta diskussionen har eller borde ha handlat) eller också måste man hävda att hela kyrkan under nästan två millennier varit vilseförd, och större delen av den alltjämt är det. Ibland fruktar jag att den senare hållningen förfäktas av en del, men det gör den inte rimligare för det – det är nämligen definierande för sekter att se så på kyrkan, och jag gillar inte tanken att jag kanske tjänar i en sekt.

Vad gäller hymlandet är det inte bra. Vanan att säga ett och mena ett annat är mycket destruktivt för gemenskapen och förtroendet. Jag tror att mycket av hårdheten kommer av de flesta som studerat frågan i bibel (och andra lärodokument), rimligen vet att det finns skäl mot att det blott är en ordningsfråga, också om man själv vägt över till att det faktiskt är möjligt att betrakta som en sak som kyrkan kan bestämma över från tid till annan efter lämplighet. Problemet är att frågan måste förträngas, eftersom man kan ha anledning att tro att blotta yppandet av problemetiken kan uppfattas kränkande av ganska många, och att det får svåröverskådliga personliga följder om man skulle tillåta sig att problematisera. Frågan blir därför oberörbar (tabu).

Men saken är politiskt så viktig, att den inte kan tillåtas vara en teologisk fråga. Den kan inte samtalas om. Den kan inte tillåtas hänga på en så skör bibelteologisk tråd, där det är ovisst hur var och en kommer att ta ställning. Den måste därför avföras från den teologiska reflexionen. Att den avförs är kravet. Hur var och en själv löser denna ekvation är hans eller hennes ensak. Samtal och reflexion på riktigt, som inte handlar om att bara övertyga de tvivlande, är inte möjligt. Det skulle kräva en trygghet som inte finns. Och här någonstans går människor sönder, och med skärvorna börjar vi försvara oss mot dem som påminner om det i våra ställningstaganden vi inte har råd eller tillåtelse att ifrågasätta, och som därför gör oss maktlösa inför misstanken om att allt är en lögn.

Jag befarar att vi lever just med en *djävla ordning*, i uttryckets bokstavliga mening, och sådana behövs verkligen inte i någon kyrka, men finns ändå.

Kan tilläggas att till det som kategoriseras som ”ordning” i en evangelisk kyrkan, är ”sådant som inte överallt behöver vara lika”, och som därför inte ska krävas för fullt erkännande och samverkan med andra kyrkor. Här är det ganska uppenbart att Svenska kyrkan inte är särskilt bra på att respektera andra kyrkors ordningar, och gör det därmed oklart huruvida man verkligen alltjämt ser saken som en ordning (adiaforon) eller om det glidit över till att bli en dogm (som därmed gjort Svenska kyrkan till en sekt). Bekymmersamt.

Publicerat i kyrkoliv | Lämna en kommentar

Sakramentsmissbruk

Blotta tanken på att avnända Herrens Heliga Nattvard för att kontrollera människor (präster i detta fall) är vedervärdig. Det lär ha förekommit att pastoralinstituten rapporterat om prästkandidateras uteblivande vid mässor som celebrerats av kvinnor, och nu sker tydligen motsvarande i Linköpings stift. Att någon icke prästvigd i icke ansvarig ställning anmäler förhållandet är inte mycket att säga om, men att stiftsledning och biskop och biskopskandidater inte tar avstånd från ett sådant missbruk gör mig ledsen och arg. Det är bedrövligt. Blotta misstanken att Herrens heliga Nattvard används som ett kontrollinstrument, gör det tveksamt eller omöjligt att alls delta i kommunionen vid sådana mässor som skulle kunna användas med detta syfte. Blotta misstanken om att det skulle kunna vara så, har ibland fått mig att sitta kvar på stolen.

Jag vill inte själv, och vill inte att någon annan ska ta emot dessa dyrbara gåvor av någon annan anledning än att få ta emot Herren Jesu kropp och blod, hans nåd och välgärningar. Vad han sade om att be i gathörnen för att bevisa sin rättfärdighet inför människor minns jag (Matt 6:5). ”De har redan fått ut sin lön”. Och hans apostels ord om ovärdigt ätande (1 Kor 11:23 ff) också.

Storasyster i Vassen har skrivit klokt och läsvärt med anledning av detta.

Publicerat i kyrkoliv | Lämna en kommentar

Skandalös frihet i Kristus

I en av kollektbönerna denna söndag ber vi: O Gud, du som befriat ditt folk, lär oss att bruka frihetens ansvar, så att vi lovsjunger dig, tjänar vår nästa och vårdar din skapelse.

Vilken bedrövligt rätthågsen bön på temat ”Friheten i Kristus”! Nä, jag tror att vi mer än allt annat behöve be om att ta till oss och frimodigt fröjdas över den oförskämt, ja skandalösa frihet vi har. Att vara kristen är inte att vara moraliskt krav-märkt. Nej att vara kristen är att veta att trots att man är rutten – uppenbart inför Gud men kanske dolt inför människor (eller inte – också de moraliskt dömda hör Kristus till) – har Jesus dött i mitt och allas ställe och Gud för hans skull gjort mig och alla som tror hans löfte till sitt barn.

Kan låta som en kyrklig floskel, men det är på riktigt, och det är riktigt häftigt! Så då är det enda som är riktigt viktigt att fröjdas i Jesus. Att leva med honom. I bön. I hans heliga Ord. I Nattvarden. För just i Honom, där finns friheten som får alla moraliska tillkortakommanden att rinna av som vattnet på en gås.

Ja, just det, ja. Kyrkan som en Kristi gåsaflock och jag är en Kristi gås!

Om det sedan blir någon moralisk förbättring, kan ju vara bra, men det är inte poängen. Det är helt enkelt bättre att vara en kristen skurk, buren på syndaförlåtelsens löfte än en moraliskt klanderfri människa, som ingen frälsare vill ha. Sedan må kyrkliga och okyrkliga rättänkare förfasa sig så mycket de vill. Kristus och hans evangelium är en skandal (skandalon på grekiska – stötesten), och förblir det. Redan idag skall du (mördare, tjuv och upprorsman) vara med mig i paradiset! säger Jesus till sin medstraffade.

Så när Jesus sedan säger ”Gå ut i hela världen och gör alla människor till lärjungar” och startar den kristna missionsrörelsen, så är detta det viktigaste. Mission handlar alltså inte om att sprida goda värderingar på allmänmänsklig (eller svensk) grund: Demokrati jämstäldhet, kompromissvillighet och god arbetsmoral.

Nej vi tror på en orättvis Gud som älskar sina barn för Jesus skull. Det är i den tron vi har vår frihet och glädje och trygghet! Just så illa är det med oss kristna och vår grundläggande syn på andra människor och oss själva!

Men hur ofta smusslar vi inte undan detta evangelium. Vi vill så gärna vara en del i världens strävan efter det goda samhället. På världens vis. Och då blir Jesus så lätt jobbig. Och blir det inte lite dömande om vi säger att tron på Jesus är viktigare än att vara god?

Så frimodighet att inte skämmas för evangelium vore nog ett bättre ämne för kollektbönen den 12 söndagen efter trefaldighet!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar